Lulablue

Nu när ni ser det här, måste ni hålla med om att det var då. Inte nu. Ni tycker ju själva att dom tänker helt.. bonkers. Så det här med att vi bara tänker på märken och modet, stämmer inte längre.. Det var då. Nu är det det heller second hand, eller pappas gamla tröja. Det är mest personligt, eller är det för att jag går på midgård? Där ingen borde se likadan ut. Det är väl bra? Eller är det bara jag som har på mig det jag känner för? Kanske började redan från dagis när pappa fick ta mig till dagis i bara pyjamas, för jag ville det. Jag tror inte ni heller tänker på märket, puma är inte ens så fint. Jag samlade ihop pengar för att köpa en gång, för att jag skulle få köpa ngt med ett märke på. En gång. Jag klarade mig fint. Ni har säkert också gjort något sånt, haft samma byxor två dagar i rad. Tänk vad barnen under 1976 skulle ha sagt.

Men är vi inte nöjda nu? Less på tjatet om att vi är så fåfäng, noga med vad vi har på oss.  Jag gillar inte o höra det längre, att alla är modegalna. Allting har ändå ett märke, dyrt eller billigt. Gult eller grönt, eller rött eller blått. Vad det är kommer stå i ELLE så kommer någon annan redan haft liknande kläder på sig. Det är inte så viktigt, och det tror jag att vi alla vet om. Vi är inte dumma och fåfänga längre. (: