Lulablue

Geten Alexander..

Det stod en ledsen och förargad getabock vid en gärdsgård i Småland.
Då och då stångade han till gärdsgården, då den vajade ett bra tag. Men inte blev han gladare för det!

Det var ett strålande väder denna aprildag. Varje litet vinddrag, som fläktade förbi geten, förde med sig en doft av fuktig barmark och skog. Några små modiga blåsippor tittade redan fram under en gran intill gärdsgården, och solskenet flödade över hela Trallerums socken i Småland som det inte gjort på veckor och månader. Men geten brydde sig varken om blåsipporna eller solskenet, Han gav gärdsgården en ny knuff och muttrade i sitt getabockssägg:

- Ingen ville ha mig! Sånt ska man höra! Alla andra är glada, det är bara jag, som är ledsen.
Men se, det var aldelles fel!

För det var åtminstone två till, som var ledsna och på dåligt humör. Och det var ett troll och en svart katt.
Trollet satt ännu kvar på sin stubbe och tyckte synd om sig självt, men det svarta katten kom just vägen fram. En liten bit ifrån geten hoppade han över diket, klättrade upp på gärdsgården och gick balansgång fram på den översta stören. Just då gav geten gärdsgården en till knuff, kraftigare än föregående.
Den svarta katten klamdrade sig fast vid stören, sköt rygg och fräste:

- Vad gör du sådär för, din dummer? Ser du inte, att jag kommer gående?
- Det är ingen, som har bett dig gå där uppe. Sa geten surt och tänkte ge gärdsgården en ny knuff. (För det skulle vara intressant att se, om katten skulle kunna hålla sig kvar.)
- Stopp, jamade katten. Sluta upp med det där. Är du förargad eller är du ledsen?
- Båda delarna, fräste geten.
Så trevligt, sa katten och satte sig ned på gärdsgården. Själv är jag utled på alla andra katten -och människor också för den delen - som går omkring och myser och skrattar bara för att det har råkat bli vackert väder..

- Är du också ledsen då? frågade geten och tog en steg närmare.
- Inte ledsen, sa katten, nej då. Men förargad och missbelåten med det mesta.
- Varför frågade geten och nafsade till sig några grässtrån.
- Varför! sa katten. Behöver du fråga? Titta på mig! Hur tycker du att jag ser ut?
- Som en katt brukar se ut, sa geten.
- Ha! sa katten. Jag är den fulaste katten i hela Trallerums socken.
-Titta på min päls! Ingen glans, ingen täthet. Mina morrhår är glesa, jag har ett märke i ena örat efter ett slagsmål med en skata, och mina ögon Kunde ha varit grönare.

Geten betraktade forskande katten.
- Jag tycker inte du är ful, sa han till slut.
Det glimtade till i kattens vänstra öga - en sån där liten >o-vad-jag-blir-glad-glimt> - Men sekunder efteråt såg han sur ut igen.
- Du skulle se min bror, sa han. Han heter Ferdinand och är den vackraste katten i hela Värmland. Han har hjälpt en polis att reda upp trafiken på Storgatan i Örebro, han är gift med den sötaste lilla katt man kan tänka sig. En liten snö-vit katt, som heter Fia-Mia och har stått i blomster-affär.
Ja, hon satt i skultfönstret bland alla blommorna, vill säga.
Det var tyst medans geten begrundade detta..

Så fortsatte katten:
- Jag är den fulaste katten i hela Trallerum, men tror du att det räcker med det? Nej då, jag har ett namn, som du skulle skratta dig fördärvad åt, om du fick reda på det.
- Det tror jag inte, sa geten. Jag skrattar inte i önödan idag.
- Skyll dig själv då, sa katten. Jag heter Nasse.
Kan du begripa det? Precis som en gris!
- Nasse! sa geten. xD
Och så skrattade han, så han måste luta sig mot gärdsgården.
- Sluta upp med det där, fräste katten. Man kan ju skratta måttligt.
- Jag tycker det var alldeles lagomt skrattat, sa geten. Men säg mig, varför byter du inte namn?
- Byter namn? sa katten. Det kan man väl inte?

- Klart man kan, sa geten. Det är bara att låta bli att komma fram, om de så ropar Nasse  hundra gånger. Och då måste de hitta på ett nytt namn. Du väntar tills det blir ett namn du tycker om.

- Det finns ingen som ropar på mig nu, sa katten bittert. De, som jag var hos, har flyttat till Öland. Och jag ville inte till Öland. Tycker inte om att fara med båt.
- Jaså, sa geten. Ja men du kan väl säga vad du helst vill heta i alla fall.
- Fabian! sa katten. Det är det stiligaste namnet jag vet, näst efter Ferdinand.
- Ett utmärkt namn, sa geten. Passar dig precis. Väl mött, Fabian.
- Vad heter du själv? frågade Fabian. :)
- Alexander, sa geten. Först hette jag Karlsson, för jag var så kolosalt lik em farbror Karlsson, påstod den som rådde om mig. Varenda gång han och hans fru stötte ihop med mig, så sa han: >Titta, Himla titta vad geten är lik farbror Karlsson! Samma skägg, samma knyck på nacken och samma kloka ögon!> Det där blev jag trött på. I all synnerhet, som jsg fick se farbror Karlsson en dag.
- Nå, var han lik dig? undrade Fabian.
- Pffu, fnös geten. Han var en liten tjock och rökte cigarr! Och skägget hade han klippt av.
- Var bor du då? frågade Fabian.
- Ingenstans just nu, sa Alexander, men det är en lång historia.  Följ med upp i backen därborta så ska jag berätta.



vet inte alls varför jag började läsa den här barnboken, eller vad den klassas som. Bara så många ställen som jag gillar bokens innebörd x) kommer nog läsa klart den snart. är på tredje kapitlet :o Fabians' bror Ferdinand är fast tagen av avunsjuka personer som inte vill att Ferdinand ska vinna i katt-löpningen. :o
Och ursäkta er som verkligen inte orkade läsa hela biten x) men då är boken inget för er, jag tycker den är bra.
lulicious.