kan vi bara börja om?
kan vi bara börja om? frågar jag henne. Har inte mött henne på ett tag för hon vägrar se mig. Frågan verkar vara ignorerad. Som ett självklart svar, får jag inget svar. Börjar känna mig irriterad, och säger meningar i huvudet som jag ber att hon inte hör. När hon slutar titta på mig vänder jag mig om. Hon brukar alltid gå efter, och jag trodde hon skulle göra det för att vi har varit vänner så länge nu. Det där stämde inte riktigt. Vi har inte alls varit vänner, vi har tvingat komma överens för andras skull.
Jag önskar hon kunde höra mig tänker han nån annan stans. Istället för att försöka komma överens med någon som inte är hennes vän, det här är vansinne. Han skruvar på korken till flaskan. Jag trodde hon skulle höra mig.
Tankarna står helt stilla hos mig när jag ser på henne. Hon menade så mycket mer allvar än vad jag gjorde. Plötsligt går hon fram till mig och tar min axeln. Det ser ut som hon vaknat till och insett vad hon gör i stunden. Så kan dom komma överens i mentalt stadium och se varandra som.. mer ett läromedel än ett straff. Kanske kan dom arbeta som en till slut.
Han tycker inte om det här. För det verkar inte finnas någon plats för honom längre, ingen plats för normalhet. Och ingen plats för det han vill dela med sig av. Han hoppas fortfarande att tiden ska vända och att allt ska bli som förut. Jag trodde hon skulle höra mig.
"ADS.M"
lulicious
